Stripa gruva har anor från medeltiden men den byggda miljön representerar den industriella epoken fram till nedläggningen på 1970-talet. Större delen av byggnadsbeståndet är uppfört i industrialismens dominerande byggnadsmaterial armerad betong som är ett flerkomponentsmaterial med begränsad livslängd, vilket i bevarandesammanhang ger upphov till komplicerade byggnadstekniska frågor. Det moderna industrisamhällets betongkomplex står nu inför en allvarlig reparations- och restaureringsproblematik. I Stripa har inletts ett utvecklingsprojekt där olika reparationsmetoder kommer att testas ur teknisk och restaureringsteoretisk aspekt.
Det omfattande restaureringsarbete som inletts i Stripa med finansiering från Länsstyrelsen i Örebro har kopplats till ett utvecklingsprojekt, vilket bland annat kommer att resultera i en handbok för betongrestaurationer som produceras av Lindesbergs Museum. Anläggningarna i gruvområdet har uppförts under 1900-talet med de material och metoder som utvecklats under industrialismen. Skador och deras orsaker kan här studeras i detalj under hela restaureringsprocessen, vilket skapar unika möjligheter att samla kunskaper och bidra med utbildning inom detta angelägna område av byggnadsvården.
De byggnader som uppfördes under industrialismen har ofta betongen som dominerande byggnadsmaterial. Då den armerade betongen introducerades på marknaden vid sekelskiftet 1900 ansågs materialet evigt och i det närmaste underhållsfritt. Tiden har visat att så är inte fallet. Vissa byggnader uppförda i betong har idag så svåra skador att rivning och nybyggnation ofta anses vara den lämpligaste åtgärden. Men då det gäller bevarandevärda kulturhistoriska byggnader är rivning inte ett alternativ och motsvarar inte heller vår strävan efter ett hållbart samhälle. Stripaprojektet skulle kunna bidra med att utveckla antikvariska restaureringsmetoder och materialanvändning.
Projektet som påbörjats utförs i samarbete med Lindesbergs Museum, som sedan en tid arrangerar seminarier om modernismens byggnadsmaterial och metoder. Syftet är att upprätta ett kontaktnät mellan aktörer inom byggbranschen, antikvarier och restaureringsarkitekter för utbyte av kunskap och erfarenheter. Seminarierna visar med övertygande tydlighet att behovet av kompetensuppbyggnad om material, teknik och restaureringsmetoder är mycket stort. Inför omfattande reparationer av betongkonstruktioner väcks hela tiden nya frågeställningar om material och metoder där de antikvariska ställningstagandena ska brytas mot och samverka med modern teknik och moderna material. Teknik, material och materialsammansättningar som fanns då byggnaden uppfördes finns generellt sett inte att tillgå idag. Problemen är svårlösta då hela 1900-talet har präglats av en ständigt pågående utveckling av nya byggmaterial och byggnadstekniker samtidigt som den antikvariska hållningen är att bevara så mycket som möjligt av anläggningens karaktär och ursprungliga material.
Förutom betonghandboken är avsikten med projektet att göra anläggningen till en rikskänd experimentverkstad för olika reparationsåtgärder, vilka kan användas i forsknings- och utbildningssammanhang. I samband med det pågående restaureringsarbetet kommer olika reparationsmetoder och material som behandlas i boken att användas i Stripa. Förutom i handboken ska resultatet av restaureringarna redovisas i ett eller flera nationella seminarier på plats i gruvmiljön där reparations- och restaureringsproblematiken kommer att diskuteras. Seminarierna arrangeras i samarbete med CBI Betonginstitutet AB, KTH och Chalmers.
Gruvlaven före restaureringen. Den tunga gruvnäringen har farit hårt fram med byggnaden.
Foto Lindesbergs museum 2009